Middagsrester. Jag tänkte att Nosan skulle få äta upp dem. I samma sekund kom jag på att det var omöjligt. Hennes matskål är borta. Ingen kan äta upp våra middagsrester längre. Ingen lyfter på huvudet och tittar med vaksamma ögon när man öppnar kylen. Ingen kommer till köket när man prasslar med osten. Ingen puttar på oss med sin nos på morgonen. Och ändå går livet vidare. Vi kokar tevatten, tittar på tv, bäddar sängen och brer ostsmörgåsar som vi alltid har gjort. Allt är sig likt men ingenting är som förr. För den dagen Nosan dog så dog det även stora delar av oss själva. Ett stort, svart hål inuti våra hjärtan. En vacker dag kommer det att växa något nytt där. Vår kärlek till Nosan kommer att bli en aldrig sinande källa till näring för det nya. En vacker dag men inte just nu. För just nu är världen vadderad med sorg och saknad.
14 kommentarer:
Jag gråter med er, fina Nosan, hon har ju funnits där i 12 år för oss också.
En stor varm kram till er alla, tänker mycket och gråter den del.//
Maria
Fina fina Nosan!
En underbar bild på Nosan, den översta. Den berör.
Förstår att sorgen är tung nu.
Åh, gråter en skvätt och tänker på er!! Kram Madde
Så vackert skrivet om sorgen och de fina minnena! Underbara bilder.
Kram!
Vackra bilder på en kär vän. Och jag håller med, första bilden berör verkligen. Massor av omtankar i dag också.
Vilka vackra bilder av underbara minnen ni delar , sorg .. du skriver så fint om det. Kram
Mitt i bedrövelsen så måste man i alla fall konstatera att Nosan har haft ett jättebra liv! Nu är det över men de 12 åren med alla upplevelser och all kärlek den fått ge och få tillbaka kan ingen ta ifrån henne.
Martin
Vilken fin hyllning, rakt in i hjärtat. Kram!
Tack alla! Och precis som Martin säger, Nosan har haft ett bra liv. Hon var omgiven av människor som älskade och respekterade henne. Hon var inte något gosedjur. Hon var en fullständig familjemedlem och behandlad därefter. Alla beslut som rörde familjen innefattade också Nosan. Hon var den snällaste hunden jag känner. Till och med hundrädda människor vågade att närma sig henne. Jag saknar henne väldigt, väldigt mycket.
Men... Ett så otroligt vackert kort (det översta) Det tar en direkt in i hjärtat. Du skriver så fint om henne ♥
Taki mi przykro Aniu, i przepraszam,ze dopiero teraz, ale nie bylo mnie dlugo przy ekranie....odszedł Wasz członek rodziny, zarówno on jak i Wy mieliscie szczęscie zyc razem....cudne wspomnienia,cudny czas...
Säger som de andra; Vilket otroligt foto, den översta.
Övriga bilder visar en levnadsglad Nosan som definitivt en medlem i eran familj <3
Låt sorgen få ta den tid den behöver <3 //Kram
Łezka mi poleciała. Ślicznego miałaś pieska. W moim sercu jest też czarna dziura i chyba długo będzie po stracie Tufika. Żaden piesek go nie zastapi, bo on był jedyny. Boje się nowego pieska, bo z pewnością zawsze go będę porównywała do Tufika. Nie uważam też, że nowy piesek ukoi mój ból. Jednak potrzebujemy z mężem towarzystawa pieska w domu. Jest w nim pustka po wyprowadzeniu się dzieci. Brak mi też towarzystwa w ogródku. Pozdrawiam cieplutko.
Skicka en kommentar